Karlfeldt, Erik Axel: Őszi kürt (Hösthorn Magyar nyelven)
|
Hösthorn (Svéd)Du buktiga horn, som har strövat så vitt, på tjurpannan fäst och kring vallerskans hals, jag prövar att väcka den klang som du spritt på villande vägar vid höstvädrens vals. Jag går vart jag vill och jag blir var jag vill, och länge jag följt som ett tjänande hjon de tinande vindarnas greve, April, och Maj, de ljuva dofters patron.
Jag skattar ej ringa den lön som jag fått. I gåven mig, herrar, båd kost och klenod: en blåblick av himlen, då allting var grått, och strömmarnas sjungande takt i mitt blod, en strykning kring själen av vänligt och lent, då världen var kulen och stelnad av frost, en blomning i hjärtat som varat så sent, att knappt den kan ödas av röta och rost.
Nu gen mig mitt orlov och gen mig betyg och sägen mig an som en dugande dräng. Nu vill jag kvittera den grönskande smyg där rosorna vajade ro kring min säng. Mig lockar mer hemkärt en knarrande lund som fäller sitt löv och sin frukt på min teg, där kvällen slår tidigt kring gården sin rund och vinden går nattvakt med dånande steg.
Jag hälsar er, furstar som krönen vårt år, som åldern bekröner det mänskliga liv! Er städja är fast och er ynnest består. I sägen er tjänare: Kom och förbliv. Jag hälsar dig, rika September, som tänt ett lövverk av flammande guld kring din sköld, Oktober, de brusande floders regent, November, du hertig av mörker och köld.
Jag blåser mitt skallande horn till ert pris, jag kallar från bodarna boskapen hem, och folket jag kallar till sprakande spis och vandrarn att lösa den tryckande rem. Här sluter sig kretsen kring oss som förstå att skilja som tröskaren kärna och skal, att bärga som äring av vissnande strå vår djupare gamman, vårt rikare kval.
Men tiden är pilgrim, och ständigt framåt I skriden, I tre, mot ett högre kvarter. Jag följer bland blossen er ökniga ståt, jag blåser er gång under stjärnans baner. Det droppar av stjärnljus från hösthornets rand. Jag tvingar till andakt dess trotsiga ton och lägger det ner i det vintriga land vid konungens orgelomsusade tron.
|
Őszi kürt (Magyar)Te görbe tülök, fölnyújtom ived, zendülj az egekre újra merőbben! Tán tág torkod nekem is ki-kivet pár ősi hangot az őszi verőben. A híg levegő oly isteni friss, hogy nem konyul itt le egy pici tő se; még játszik a szél-gróf, április is, és május, az édes illatok őse.
Megkaptam, urak, az eddigi bért. Kincsem, falatom nem hullt sose gyéren: a szürkeégben elég derü ért, égő ütemekre vert sürü vérem, tüzes sugarak szórták be utam, mig kint a világ kusza ködbe borzadt, s körüllebegett egy tiszta futam, hogy túldalolja a csúfat, a torzat.
Most fölcihelődöm, bár a nyugodt békére egy szolga szívével vágytam. Most megfizetem a lanyha zugot, hol rózsafejek ringták körül ágyam. Ó, százszor szebb egy-egy árva liget, ha gyenge gyümölcsön zörren avarja - az árnyak rávetik lepleiket, s az alkonyi szélvész porba kavarja.
Üdv, hercegek, üdv a sok-sok évért - a kor koronázza az emberi sort! Kedvembe minden öröm beléfért, lelkemben a jóságáhítata forrt. Köszöntlek, arany szeptember! Idézz meleg ragyogást egy lágyívű nyakra! Október, iramló vízi vitéz! November, a fagy s a homály lovagja!
Megfúvom e vén, nagyöblü kürtöt, robogjon alá a kövér husu nyáj – mindenkit a telt bográcshoz gyűjtök, portámon a vándor üres keze fáj. Itt összeverődik a régi kör. Nézd, bánata nábobi, mámora mély, s úgy válik, amint a hegyekbe tör, akár a kalász, meg a mag, meg a héj.
Suhannak az órák, és e három zarándok a jég zónáiba hág már. Kísérem őket éren és áron, fáklyák közepett és csillagvilágnál. Kürtömre ezüst fény csíkja pörög. A dac recsegésén túl vagyok végképp, s alázatosan bezengem örök királyom orgonacsapkodott székét.
|